Ett halt äventyr

För några dagar sedan var det superhalt ute. Glansis. På dagis fick alla ungar vara inne hela dagen pga att hela gården var en enda stor isbana. När jag gick till och från dagis hade jag på mig värsta grova kängorna för att inte halka.

När jag hämtat Nisse från dagis och vi halkat hemåt, och var typ 100 m hemifrån, träffade vi på en gammal dam. Hon stapplade sig fram med stavar och frågade om jag visste var posten var. Det visste jag ju (eftersom jag är där stup i kvarten och väger Tradera-paket) och jag pekade och förklarade hur hon skulle gå. Men hon förstod inte hur jag menade och frågade om jag kunde visa henne. Vi hade ju inget speciellt för oss så jag tänkte att det kan vi väl.

Så vi stapplade på. Jag skjutandes vagnen med ståbrädan och Nisse med ena handen och så fick jag ha tanten under andra armen. Tanten var så stolt för så långt som till posten hade hon aldrig gått själv förut utan sin dotter. Och jag bara tänkte snälla lilla tant kunde du inte ha valt en annan dag? Är det inte typiskt att en sån gamling ska ge sig ut och bevisa för dottern att hon kan själv just på årets halaste dag?

När vi äntligen kommit till posten var det fel postkontor, det vi skulle till låg ytterligare några hundra meter bort så vi fick knalla vidare. Till slut ringde Marcus, som kommit hem från jobbet, och undrade var vi var. Jag förklarade för honom och han kom ut och hjälpte till. Han tog ungarna och jag ledde tanten till bussen så fick hon ta bussen hem. Hela äventyret tog typ en timme. Sjukt var att det som tanten skulle hämta på posten var sitt nya körkort. 85+, lite stapplig och virrig, i trafiken, ingen jag skulle vilja möta när jag kör bil. Geeeez.