Dramatiska minuter på museet

Idag var vi på Tekniska museet med Johanna, Fredrik och Leo. Vi gick alla runt och kikade och testade experiment och plötsligt var Nisse borta. Från att ha varit hos oss till spårlöst försvunnen på en sekund.
Jag ropade och kollade lite och tänkte att han var väl någonstans nära, men jag kunde inte hitta honom. Marcus började också leta, jag tänkte att han kanske stängt in sig i något litet hål eller krypin och fastnat där och inte får luft... och ja ni vet alla knäppa tankar. Snart letade både jag, Marcus och Fredrik medan Johanna kollade Svea och Leo.
Men vi hittade honom inte. Så jag och Marcus sprang mot receptionen för att efterlysa honom. På väg dit mötte vi en karl som pekade mot receptionen och sa "han är där" och sen hörde vi meddelande i högtalarna- "Pappa Marcus och mamma Annelie kom till receptionen där Nils väntar". När vi kom dit satt han på receptionsdisken och pratade med personalen.
Han verkade inte något vidare bekymrad över sin situation, han sa bara "jag ropade efter er och Leo överallt, men jag kunde inte hitta er. Men sen kom jag till tanten här och hon ropade i mikrofonen och då kom ni. Tanten frågade vad jag hette och vad ni hette, men hon frågade inte vad Leo hette!"
Han var ingen ledsen alls och sa typ närmast förnärmad att "nej, jag var inte ledsen och jag grät inte". Så det lilla äventyret slutade lyckligt, men shit vad skraj man hinner bli på kort stund.
Busar med syrran i vagnen efter avslutat äventyr.